Biologisk beroendeforskning

Avdelningen för biologisk beroendeforskning fokuserar på tre olika delprojekt. En forskningslinje behandlar effekterna av beroendeframkallande droger (anabola androgena steroider, opioider, GHB etc.), men även på hormoner (tillväxthormon etc.) och de biokemiska och fysiologiska processer som är associerade med drogberoende, beteende och kognition. Vi studerar hur dessa substanser påverkar nervceller från hippokampus och t.ex. inlärning och minne i djurmodeller påverkas. Som exempel har vi nyligen studerat effekterna av metadon och tidigare t ex partydrogen GHB. Vidare har vi haft stort fokus på tillväxthormons positiva effekter på kognitiva funktioner, där vi senaste åren studerat tillväxthormons effekten både i minnesmodeller och biokemiskt (PI Mathias Hallberg, tidigare prof Fred Nyberg som projektledare).

En andra forskningslinje adresserar peptiden angiotensin IV (Ang IV) som verkar kunna ge en positiv effekt på kognition i djurmodeller. Ang IV utövar troligen sin verkan genom att hämma det insulinreglerade aminopeptidaset (PI Mathias Hallberg). Nya läkemedelslika Ang IV-analoger har syntetiserats i nära samarbete med läkemedelskemister (prof Mats Larhed). Dessa molekyler som är både potenta och selektiva stimulerar utvecklingen av nya dendritiska utskott i nervceller från hippokampus, en effekt som korrelerar till en kognitiv förbättring. Således parallellt med studierna av drogers skadliga effekter på kognition är ambitionen att upptäcka läkemedelslika substanser som kan reversera de uppkomna skadorna på inlärnings och minnesfunktioner.

I den tredje forskningslinjen är ambitionen att ta fram nya tänkbara analgetika. Vi fokuserar på ligander som interagerar med makromolekylära mål i renin-angiotensin- och tachykininsystemen. Den ena startpunkten är substans P 1-7, där vi i samarbete med docent Anja Sandström utvecklar nya läkemedelslika substanser. Den andra startpunkten är Ang II med särskilt fokus på AT2-receptorn som är intressant vid neuropatisk smärta. Receptorbindningstudier specifika för ATl-, AT2- och SP1-7 används för att styra syntesen och utformningen av de nya icke-peptiderga liganderna som ska ha god biotillgänglighet och vara metabolt stabila (PI Mathias Hallberg).